citrin, novembers månadssten

Nu är det mitten av november igen och året börjar lida mot sitt slut. Tänk vad snabbt det gått ändå. Dagarna på Jorvik blir allt kortare och kortare; sena morgonar och tidiga kvällar. Jag har aldrig tyckt särskilt mycket om november (man ser ju knappt solljuset!) men jag har på senaste tid kommit att uppskatta månaden mer. Det finns ändå en viss mörk charm i de tomma träden som börjar förbereda sig inför en lång vinter och alla löv som förmultnar på marken; frosten som sakta börjar smyga sig fram på natten och den där lyckliga känslan man får när solen faktiskt tittar fram och tiden till en promenad äntligen hittas. Ett magiskt sammanträffande.

Det kan vara lätt att alltid ta de mest använda stigarna, men Jorvik är fyllt med olika vägar att utforska och nya hemliga platser att hitta. Det är något som jag verkligen tycker om med Jorvik -- man vet aldrig vad vänter när man beger sig bort från den trogna ridstigen och rundar nästa gran. En sak som dock är säker: utsikten är alltid garanterat vacker!

25 oktober 1769. Långt upp i bergen i Gyllenåsarnas dal, väl undangömt från snokande människor hittade jag i dag ett altare. Inga djur verkar gå nära, förutom en vit korp som jag hann se som hastigast innan den flög iväg.

26 oktober 1769. Jag gick tillbaka till altaret idag. Det är något med det stället som kallar mig tillbaka... Nära altaret hittade jag en gammal bok, fuktskadad och knappt läsbar. Det verkar stå någonting om korpfjädrar och ben, men vad det är till har blivit utsuddat med tiden. Korpen var där i dag igen; den satt och stirrade på mig hela tiden. Det är något som inte stämmer med den, ty den skimrar konstigt i ljuset.

30 oktober 1769. Nyfikenheten inom mig vann. Jag samlade ihop allt som stod i boken och la det på altaret. Vi får se vad som händer. Korpen var borta idag, men jag hörde flaxandet av vingar när jag gick därifrån. 

31 oktober 1769. Altaret var ett misstag. Jag har inte sovit en blund sedan igår, det känns alltid som någon tittar på mig. Observerar mig. Var jag än går hör jag vingslag. Den där korpen... Det kan inte ha varit en levande korp, den var alldeles för... för glasaktig. Jag är rädd att jag har väckt liv i något som inte bör vara levande. Till och med nu kan jag hö

En mäktig varelse har fått tillbaka sin trognaste följeslagare. Dess krafter växer sig starkare i takt med magin som binder de båda samman. Det är bäst att hålla sig inne om natten, och hoppas att det inte är du den väljer i natt. Ljudet av vingar, ekandes i den annars tysta natten, är all förvarning du får... 

Det säger sig, att om man sjunger en ovanligt vacker melodi, men ack så sorglig, kan man locka fram en Sorgesångare. En majestätisk häst med vit päls såsom månskenet och blommor i sin man; ögon gnistrandes som vita opaler. Men låt dig inte luras av dess skönhet, ty en Sorgesångare har mer dystra avsikter än du kan föreställa dig.

Den tycker särskilt om att hålla till vid vattendrag. Du kanske inte märker det först, men allt eftersom du litar mer och mer på Sorgesångaren börjar den byta färg på sin päls: från vit till en havsgrön färg. Det är då den slår till; när du sätter dig upp för att rida tar den dig ner till närmsta vattendrag och sjunker under ytan...

Såhär i slutet av oktober när spöken brukar komma tillbaka och hälsa på i Jorvik, brukar jag bege mig till Gyllenåsarnas dal. I natt gjorde jag samma sak och jag träffade många små filurer som jag inte kunde motstå att gosa med. Titta vad söta!

Idag var Luna och jag och hälsade på en gammal god vän, Pi. Titta! Vi matchade till och med omedvetet! Det var ett tag sedan vi sist sågs; så Pi föreslog att vi skulle koka ihop en trolldryck för gamla tiders skull...

Så många flaskor med olika ingredienser... Jag vet inte hur hon håller reda på innehållet, men resultatet blev lyckat, så jag kan inte klaga för mycket.