Häromdagen besökte jag Nya Hillcrest (-- den glada staden!) och fick träffa Bernadine Winterwell XVII. Hon bad mig kolla till Donald, min goda vän, som höll på att reparera bron mellan Skördebygden. Han blev glad över att se mig då han hade lite problem med en vatten- och höjdrädsla, så jag erbjöd mig att hjälpa till.

bee och jag hämtar cement i hamnen

När bron äntligen var klar bestämde Donald sig för att möta sin höjdrädsla och vi tog oss tillslut över bron! Jag är så stolt över min vän som vågade möta sin rädsla.

30 september
Det är en skakig färd upp med linbanan; vinden ligger på kraftigt halvvägs upp på toppen av berget. Silvergladeobservatoriet. Det är en lättnad när Zapling och jag äntligen kommer ut från kabinen och tar ett friskt andetag. Utsikten härifrån är så vacker. Praktfullt. Världen ser så liten ut från ovan. Som om Pandorias skräck inte spelar någon roll; att hotet från Mörkerryttarna inte ständigt svävar ovanför oss. Här finns bara nuet.

Mario hälsar glatt på oss när vi kommer fram. Det var ett tag sedan jag besökte honom nu men här uppe verkar tiden nästan stått stilla. Ensamt och en småningen kyligt, noterar han i den krispa höstluften, men stjärnorna ger gott sällskap. Vi delar samma intresse för stjärnhimlen. Så mycket outforskat, så många frågor vi ännu inte fått svar på.

Han har skaffat en ny stjärnkikare, mycket sällsynt och av bästa kvalité. Ivrigt tittar jag in i den och framför mig tonar stjärnor upp sig. Klart och tydligt, som om jag kunde röra vid dem. Plocka ner dem från himlen och strö ut dem igen; ett glittrande hav. Jag letar upp något jag tror kan vara ett stjärntecken och Mario bekräftar min teori. "Livets väktare" kallar han den för och nynnar nästan lite glatt för sig själv. Vi alla har en stjärnbild vi känner oss mer sammankopplade med, säger han. Livets väktare representerar naturen. Jorviks floder, hav och djupa skogar. Blommorna. Gräset. Humlorna som flyger förbi och fåren som betar. Det är så vackert.

Firandet i Jorvik, Moorland är i full gång! Det är första dagen på festen och självklart mycket som ska hinnas med att göras och förberedas. Först gick jag två tipspromenader. En i Moorland och en i Fort Pinta varav endast den första gick särskilt bra...

Efter att ha tagit en Quizmästare-titel råkade jag rida förbi Mrs. Holdsworth som hade problem med hönorna-- de hade rymt och hon behövde äggen till den tårta hon höll på att göra! Såklart erbjöd jag mig att rida runt och försöka hitta alla. Som tur var hade de inte hunnit särskilt långt.

(fast vad är det här? hann inte med att animera animationen eller ...?)

För att kycklingarna skulle må så bra som möjligt trollade jag fram växte vi upp majs som de kunde äta. Helt naturligt utan magi! Sedan var det dags att plocka in äggen. 

När vi fått äggen var det såklart dags att baka tårtan! Jag sprang runt och frågade besökarna vilken smak de helst ville ha. Tyvärr var det endast Big Bonny som gillade jordgubbstårta mest, men eftersom det är min favorit så var det jordgubb det fick bli. Nu är tårtan i den portabla ugnen... spännande att se hur den smakar då vi inte följde något recept.

Idag när jag vaknade bestämde jag mig för att besöka Mrs Holdsworth, något jag inte har gjort på väldigt länge trots att vi bor så nära varandra. Det var lika trevligt som alltid; vi satt ute och njöt av goda kakor. Nu såhär på slutet av sommaren är det viktigt att ta till vara på dagarna innan höstmörkret kommer smygandes (vilket jag iofs tycker är mysigt också). Solen skiner än, trots att det iår har varit en regnig sommar!

Spoilers från huvudstoryn.

Herman har saknats länge nu, och häromdagen mötte jag äntligen upp med organisationen CHILL för att utföra en räddningsaktion. CHILL, okänt vad det exakt står för, utger sig för att vara Skördebygdens sista hopp mot GED och deras försök att förstöra naturen. De är inte många men mycket skickliga och håller till i skuggorna vilket blir deras stora fördel.

Jag träffade Juniper Peaceblom som stod och vaktade utanför Hillcrest-området. Jag förklarade läget och när han fick reda på att kod Snödroppe gäller fick han genast fart. Vi klippte oss igenom stängslet till området och tog oss in för att börja leta efter Herman.

Katten Doris följde även med på vårt äventyr

Vi tog oss från det ena tornet till det andra: så högt upp vi kan komma för att hitta Herman. Vakterna som gick omkring på området hade alla på sig solglasögon så det var relativt lätt att undvika att bli fångad (även att smyga tillbaka när jag trots allt blev det...). Det verkar dock som att det är något mystiskt och hemligt de håller på med i Hillcrest, när till och med vakterna inte får se någonting. 

Tillslut hittade vi Herman inlåst i en container, vaktad av flera GED-arbetare. Juniper, modig som han är, skapade en distraktion medan jag smög upp och försökte klippa loss Herman. Hjärtat bultade medan jag försökte och jag kunde knappt lyssna på Herman när han berättade vad GED håller på med i Hillcrest. Tydligen hade de försökt bryta "drakonium" (namngett efter Mrs Drake, såklart), en värdefull mineral. Varför och vad den gjorde visste han inte, men det var därför Hillcrest nu ligger öde och alla invånare blivit tvungna att flytta: till förmån av gruvan GED byggt. Något hade dock gått fel när de började borra och en stor explosion hade inträffat. En mystisk lilafärgad dimma hade spridit sig över hela Hillcrest och arbetarna hade varit tvungna att fly omedelbart. Alla hade dock inte lyckats hinna undan och om nätterna kan man fortfarande höra skrik därifrån... Det hela hade låtit som en skräckhistoria gjord för att skrämma små barn om inte Herman hade berättat detta med en full allvarlig min och sedan själv bekräftat att han också hört skriken. 

Jag lyckades inte rädda Herman innan vakterna kom tillbaka, så jag fick återvända med informationen till CHILLs ledare: Mrs X. Hon är tillfälligt bosatt i observatoriet i Skördebygden. Vägen dit är hårt bevakad av bland annat Silencia som jag träffade. Jag blev även introducerad till ytterligare en medlem: Syntax. När jag berättade för Mrs X om GEDs planer att ta tillbaka gruvan för att bryta det så kallad drakoniumet blev det brått och operation Sommarregn påbörjades genast.

Först behövde vi ritningar över GEDs högkvarter som fanns på en USB hos toppagenten Günther. Med hjälp av Gretchen (och en massa jorcola) lyckades vi knäcka krypteringen. Sedan träffade jag Silencia i Jarlaheim. Vi hade nämligen fått reda på att ett topphemligt möte skulle ske mellan GED och Dark Core i en övergiven gränd. Vi kom dit med inte mycket tid över till förklädnad och fick därför gömma oss i några tomma lådor. Genom springorna kunde jag urskilja Mrs Drake och Drako. Det var svårt att inte göra någonting men vi satt och lyssnade tålmodigt i den trånga lådan medan de kom till en överenskommelse: GED lånar utrustning för att bryta drakoniumet och i gengäld får Dark Core tillgång till en viss procent och Herman.

Denna information satte fart i både mig och Silencia. Självklart kunde vi inte tillåta att Herman överläts åt Dark Core! Efter att ha hört tiden de skulle överlämna Herman och kusten var klar red vi iväg till New Hillcrest för att låna byggarbetarsaker-- en smart plan Silencia kom på för att fördröja att transporten. När tiden väl var kommen stack vi iväg till värdshuset, den väg Dark Core måste passera för att ta sig till sitt högkvarter. Vi satte upp allt och sedan var det bara att vänta och hoppas. Kort därefter rullade skåpbilen upp till bron och Silencia lyckades övertala dem att bron var sönder. Tiden var knapp men den här gången var jag bestämd att inte misslyckas. Jag smällde upp dörrarna i tid för att GED fick syn på mig och vi gjorde en snäv (men lyckad) flykt!

Operation Sommarregn var lyckad, Herman är hemma igen och nu ska jag ta och njuta av sommaren efter detta äventyret. Det är bra med lite avkoppling också.

Idag var Starlights första besök i Skördebygden. Vi började att rida från Moorlandstallet för att hinna med kvällsfärjan från Fort Pinta till Jarlaheim. Skördebygden är verkligen ett av mina favoritområden när det är tidig sommar med alla träd och växter som står i blom, fjärilar som flyger och vattnet som kluckar mot strandkanten.

Först blev det träning på Paddockön. Starlight är lite ovan fortfarande så det blev många stopp och tvek på vägen men vi tog oss igenom det tillsammans! Så skönt att rida längs vattnet även om vi blev lite blöta, men det gör väl inte särskilt mycket i denna värmen. Sedan försökte vi oss även på hoppbanorna som Lizzy håller i, dock gick det inget vidare och vi rev ganska många hinder. Det blir nog inga hoppstjärnor av oss i alla fall, haha.

Efter vi kämpat oss igenom alla hinder så var det dags att varva ner lite grann. Solen stod lågt på himlen och bjöd på en magisk solnedgång över horisonten. Vi tog en liten ridtur innan vi begav oss hemåt igen. Vetet svajade lätt i den svaga brisen men annars var det inte mycket liv såhär på kvällskvisten. Vackra, vackra underbara sommar med sitt sagolika sken och stilla lugn. Nu sover man gott efter en sådan vacker kvällstur.

Välkommen till Fort Marias källare. Beatrix, capranen som bor i Fort Maria, visade oss den hemliga vägen in. Vi hamnade mitt i biblioteket i Fort Maria. Jag har aldrig sett så många böcker förr på samma ställe! Mysigt med många platser att sitta och läsa, synd att det blev övergivet... Mrs Holdsworth fanns dock ingenstans att hitta.

Biblioteket var dock större än det först anades. Mystiska sken och lappar runt om på väggarna ledde oss till en helt ny del; källaren. En spiraltrappa sköts upp ur marken och avslöjade sedan länge glömd kunskap. Rader av böcker och bokhyllor och längst in fann vi henne. Mrs Holdsworth var i färd med att forska i gamla historier på Jorvik, vi får se vad hon har hittat!

Sent på kvällen tog jag med mig Bee ut på en liten träningsrunda. Först blev det en ridtur till Starshine Ranch. Vägen dit var stilla och vi såg inte många andra som var ute och red, vilket var perfekt då Bee fortfarande kan bli lite stimmig när hon ser andra hästar.

Såklart blev det western-träning, något jag inte har särskilt mycket erfarenhet egentligen men som jag tror både jag och Bee ändå gillar. Hon var jätteduktig och flög ivrigt fram! Även om vi välte mycket hinder på vägen tog vi oss i mål. Övning ger färdighet, som man brukar säga. Sedan bar det återigen hemåt över ängarna och Firgroves stenbro mot Moorland.